Hundar och barn del 2

Det har snart gått 2 år sedan det senaste "hundar och barn" inlägget. Ska absolut inte påstå att jag har mycket erfarenhet av detta med hundar tillsammans med barn än, men lite kunnigare är jag nog allt =)

Ifrån den dagen då Flickorna började krypa (Nellie hasa på rumpan =) så har jag varit livrädd att hundarna ska göra något emot dom. Att hundarna ska känna sig trängda, bli rädd eller arga och nypa ifrån.... eller ännu värre, om dom inte bara skulle nypa.... Jag vet att jag skulle ha svårt för att förlåta mig själv om jag lät något sådant hända.

Men om jag får skryta lite, så har vi inte haft EN ENDA incident på dessa 2 år!!
Inte ett morr, inte ett skall, inte ett gnäll, inte ett nyp!
Förhoppningsvis så är väl detta inget ovanligt i hundfamiljer, men jag vet hur mina hundar är ibland. Nu ska jag absolut inte framställa dom som aggressiva, på något sätt, utan det handlar mer om över-exalterade blandat med lite nervositet. Och även om dessa sinnestillstånd fortfarande finns, hos båda hundarna, så är det ingenting jämfört med hurdan Schäfern va innan vi började träna honom, innan Darling berättade att hon va gravid.
Så skillnaden är stor från då till nu och det är jag evigt tacksam för.

Ett  fel som jag tror barnfamiljer gör/tänker är det att dom VILL att barnen och hundarna ska bli "bästa vänner". Dom pressar på barnen på hundarna. Ungarna tycker det är jätteroligt att busa och leka med hunden, och föräldrarna tycker det är underbart, men föräldrarna har inte förmågan att se de tecken som hunden visar när den inte vill eller tycker det är obehagligt.

Vi har följt 4 "regler" här hemma och dom är ganska logiska och simpla.
1: Båda hundarna har 1 eller 2 ställen där dom får vara i fred, där Töserna (eller jag och Darling) inte stör dom
2: Hundarna äter alltid i fred bakom grindar där Töserna inte kommer åt.
3: När hundarna tycker att Töserna kommer för nära och det eventuellt känns obehagligt för dom så har dom lärt sig att gå undan, gå till sin plats och lägga sig. Sen är det upp till oss att kolla så Töserna inte följer efter.
4: Nu när Töserna kan springa (speciellt utomhus) så har vi alltid koll så hundarna inte jagar upp sig för mycket. Vi är alltid med så vi kan bryta/avleda hundarna i god tid.

Nu kan Töserna ge hundarna godis samt ställa ner matskålen till hundarna, och bara det bygger en bättre relation mellan alla 4. Det faller sig lite naturligt mellan alla 4 nu, hundarna vet att dom ska sitta innan dom får godis och det är nästan så att Töserna väntar med att ge godis tills hundarna satt sig =)

Navajo kommer ALLTID springandes till oss, med slätstrukna öron och glad svans, när Töserna gråter.
Diablo MÅSTE varje kväll, när vi ska gå och lägga oss, gå in i barnrummet och nosa på båda Töserna innan han finner ro och går och lägger sig.

Navajo och Linnéa

 

Navajo och Diablo

 

Nellie

 

Nellie och Linnéa

 

 



Enbart positiva metoder och belöningar!

Enbart positiva metoder och belöningar!

Visst vore det fantastiskt om man aldrig behövde säga till eller korrigera sin hund på något sätt. Att bara kunna ge sin hund beröm i alla lägen.

Varje gång som hunden utför ett oönskat beteende så väntar man tills hunden slutar och sen ger man belöning för det beteendet som är godkänt enligt oss.

Om vi tar ett exempel.

Positiv metod. Att ignorera bort oönskat beteende istället för att korrigera. Om hunden inte får någon respons ifrån dig så ser den ingen anledning att fortsätta.

Din hund skäller på grannen, du ställer dig i dörren och väntar på att hunden ska sluta. När hunden väl slutar så får han beröm för att han har slutat och eventuellt för att han kommer tillbaka till dig. Det låter ju jätte-vettigt, hunden har fått beröm för att den har slutat…. eller?

Om du inte ger hunden en korrigering eller något avledande så har hunden förmodligen slutat för att grannen gick in i sitt hus igen. Hunden skällde och skällde tills grannen försvann och sen fick hunden ett beröm. I hundens värld så blev ju allt perfekt. Han lyckades skrämma bort grannen (Vakta tomten) plus att han fick beröm för det.

 

Negativ korrigering. Om man lägger in en korrigering när hunden redan har BÖRJAT skälla så blir det ju en bestraffning, och en bestraffning försämrar bara din relation till hunden. Ju mer du bestraffar hunden, ju mer försvinner hundens förtroende för dig. Tänk dig själv om du får en käftsmäll, av din sambo, varje gång du startar bilen. Du kommer inte sluta använda bilen, för du behöver den, men förmodligen kommer du och din sambo gå isär.

Likadant med hundar. Hundar med vaktinstinkt behöver vakta, det ligger i generna på dom. Skäller du då på hunden varje gång den vaktar så förlorar den mer och mer förtroende för dig.

 

Något avledande. Du kan kasta en godis åt sidan, så hunden bryter fokus och tar godisen istället, men förmodligen så kommer hunden äta godisen och sen börja skälla igen.

Men säg att det skulle funka, att hunden tar godisen och sen har den inget behov av att skälla mer. Då är det lätt att du behöver slänga godis hädanefter. Men om man istället testar hunden emellanåt. Skulle grannen komma ut och hunden reagerar men för en gång skull, inte skäller, så ger man rikligt med oralt beröm. Skulle hunden ändå skälla så är det bara till och kasta en godis till.

 

Positiv korrigering. En del påstår att dom har en så kallad positiv korrigering. Att ett nej-ord betyder ”- gör inte det, gå och gör något annat roligt. Hunden skäller på grannen och ”nej” betyder gå och lek med bollen istället.

Om man bryter ner detta lite och kanske överanalyserar så tycker jag det ändå att det, på sätt och vis, blir en negativ korrigering.

Hunden börjar skälla, först och främst, pga vaktinstinkter, i andra hand för att han får ut något av det, och i tredje hand för att dom kan och vill. Dessa tre anledningar är ganska stora motivationer för en hund och ska man då säga – Nej, gå och gör något annat! så är det ju förmodligen tråkigare än att skälla på grannen och då blir det en negativ korrigering. Det är väldigt svårt att hitta något som är roligare att göra, för hunden, än något som hunden själv väljer att göra.

 

Förekomma. Har du god kontakt med din granne så kan du ju alltid be honom/henne att ringa eller sms:a dig innan dom ska lämna hemmet. Då kan du förekomma hunden med en korrigering (följt av beröm) för du vet att grannarna kommer att komma ut. Men då gäller det ju att man har så pass trevliga och hjälpsamma grannar =)  

 

 

 

 

Rutiner!

Kompetensen lyser med sin frånvaro på terminalen. Transportledaren har gått på semester och högste VD:n har fått för sig att han ska styra fjärrtrafiken. Det beslutet är ungefär lika dumt som att jag skulle bli kirurg för en dag.
Han har inte koll på hur mycket bilarna kan lasta, både när det gäller vikt och storlek, och han vet inte var i Sverige bilarna är, även om det är han som har skickat dit dom. Vilket resulterar i att 2 bilar kan åka till samma företag för att lasta samma gods.

Men jag ska bara härda ut i 3 dagar till sen så går jag på semester i 4 veckor.

Nu till mina jävla hundteorier.

Inlärning via vardagssituationer!

Man gör saker med hundarna varje dag som man inte tänker på, som i sin tur faller sig naturligt för hunden att göra innan varje specifik situation. Både positiva och negativa.

Varje gång jag öppnar ytterdörren ber jag hundarna flytta på sig, så att jag kommer åt dörren.
I början fick jag ge kommando, sen knäppte jag med fingrarna och efter ett tag så flyttade hundarna sig automatiskt när jag gick mot dörren. Allt på grund av rutiner.

Jag kan komma på mig att jag gör en rörelse med handen varje gång jag säger *ligg* till hundarna. Det har resulterat i att ene hunden lägger sig ner med bara handrörelsen men den andra behöver både kommando och handrörelse, ibland, för att lägga sig ner.

Varje gång jag ger hundarna mat så vill jag ha en stunds ögonkontakt med dom innan dom börjar äta, just som kontaktövning för "att börja äta" är en bra belöning på ett bra beteende. Nu sitter hundarna och stirrar på mig innan dom börjar äta.

Men något hände på en promenad härom dagen. Jag och hundarna gick på en grusväg och helt plötsligt så går båda hundarna och lägger sig i diket. Jag fatta inte vad dom sysslade med så jag kallade in dom, och sekunderna senare så hör jag att det kommer en bil.

Där hade vi inlärning via vardagssituationer. Varje gång det kommer en bil så kallar jag in hundarna och platsar dom i diket. Nu hörde ju hundarna bilen långt innan mig och dom gjorde det dom lärt sig, nämligen att gå och lägga sig i diket.
Förmodligen så förstörde jag det hela genom att kalla på dom, men nu vet jag om det till nästa gång och kanske fattar vad dom sysslar med!

Morrande.

Du går in i vardagsrummet. I soffan sitter din son på 7 år och tittar på tv. När du kommer in så spänner din son ögonen i dig och säger -FÖR FAAN! Gå ut härifrån, jag vill vara ifred!!
Du vänder på klacken och går ut............... Nej, det gör du inte.
Förmodligen och förhoppningsvis så sätter du dig i soffan och förklarar för din son att det inte är okej att prata på det viset.

Jag har läst MÅNGA tips på nätet där folk säger, om din hund ligger i soffan och morrar åt dig så ska du ta det som ett tecken på att hunden vill vara ifred och att du ska gå där ifrån.
Gör du det, så får hunden precis den reaktion som han ville ha och han lär sig att om jag morrar så får jag ha soffan/mattan/rummet m.m ifred!

Efter femtielva gånger som hunden har fått som den vill så har du bjudit hem svärföräldrarna på middag.
När ni har ätit så vill du bjuda svärfar på en Konjak och slå er ner, bekvämt, i soffan.
Men hunden ligger där, visar ett stort "leende" och morrar dovt.

Va händer då den femtitolfte gången??
Kommer du säga till svärfar att ni inte kan sitta i soffan för att hunden vill ligga där nu??
Va händer denna gången då du försöker "trotsa" hunden och få ner den ifrån soffan??

Nä..... Morrar din hund åt dig så gå INTE där ifrån. Sätt dig ner i soffan med inställningen
-Du är ju inte klok, lägg av nu!

Morrandet kan grunda sig i osäkerhet mot dig och då gäller det att stärka förtroendet. Många säger att man ska ge hunden godis i det läget, men jag tycker man kan vänta en stund. Om du bara sitter och ignorerar hunden så tystnar den snart och DÅ kan man börja ge godis. Då blir godiset både förtroende-stärkande plus ett beröm för att han har slutat morrat.

*Ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund*  

Lite allmänt om dagen.

Jag började titta på reprisen av "Hundens sämsta vän" på TV4.
Sanslöst att folk kan behandla djur på det viset, och att dom saknar den spärren som säger att detta är fel.
Och det som är ännu värre är nog dom som har spärren men ändå gör så här för att dom går igång på det på något vis.
Nä.... Skottpengar på sådana!!

Vart iväg till skogs idag med en Finsk Lapphund en Schäfer en Rottweiler samt en Rottweiler/Amstaff.
Förutom promenad så stod det lite lydnadsträning på agendan.
Tränade fritt följ, stanna på kommando, inkallning, skall och platsläggning.

Allt gick riktigt bra idag förutom Schäfern som slarvar lite i fritt följ, men det är bara när någon av dom andra hundarna går förbi oss, då vill han gärna öka takten och gå ikapp. Men jag får skylla på mig själv, det är ju inte ett optimalt tillfälle att träna just det bland en massa lösa hundar.

Platsläggningen gick riktigt bra, 2 minuter och alla hundar låg kvar.
Ska tilläggas att vi gick undan så hundarna inte såg oss.
Ska även tilläggas att placeringen av hundarna kan ha varit väldigt genomtänkt =)

Förutom detta så la vi lite "snabbspår" (Gå ut 200-300 meter i skogen, släpper en tennisboll, gå runt och ut igen.)
Det är underbart att se 45-50 kg Rottis flyga över stock och sten och nästan exakt där han tappade synintrycket, slå nosen i backen och springa rakt på tennisbollen.
Schäfern och Finnen kan detta så vi gjorde det hela lite svårare.
Finnen fick väldigt många vinklar i spåret, det tog lite tid men han fixade det.
Schäfern släppte jag på bakspåret. Skickade in honom i skogen där jag kom ut, och även det gick väldigt bra.

Det va allt jag hade denna gången, nu ska jag plåga er med lite kort istället.

Diablo, Navajo, Shiira och Diezel

 

 Jupp, He`s crazy!

 

 Navajo tycker vi är för långsamma.

 

 Shiira

 

 Shiira och Diezel

 

Navajo och Diablo

Beröm!

Beröm som blir fel och vardagssaker som blir beröm!

När jag kliver upp på morgonen så är hundarna kissenödiga och väldigt exalterade över att få komma ut. Dom springer runt benen på mig, skäller och gnäller och vill att jag ska öppna dörren.... Eller dom gjorde det förr, rättare sagt!

Jag kliver upp runt 4 nästan varje morgon, och vid den tiden så ligger Darling och töserna och sover gott. Det sista jag vill då, är ju att hundarna ska börja skälla. Börjar dom skälla så vaknar töserna och det blir ett jävla liv. Skällande hundar och skrikande barn klockan 04.00 är ingen bra start på dagen.

Lösningen på detta blev det mest logiska, öppna dörren, fort som fan, och släppa ut kreaturen. Men jag märkte ju snabbt att det va ju en lösning som inte löste något. Dom gav ju fortfarande ljud ifrån sig tills dess att jag hade fått upp dörren.

Dom VILL ju att jag ska öppna dörren, när jag öppnar dörren så blir det ett beröm för det sinnestillståndet dom är i just då och dom lär sig jävligt snabbt att om dom skäller ännu värre så öppnar jag ännu snabbare.

Lösningen blev ju att på dagtid, lägga dom ner och vänta tills dom lugnat ner sig plus ögonkontakt, innan jag öppnar dörren och släpper ut dom på kommando.
Likadant gäller när dom ska in och ut ur bilen.
Eller när dom vill lukta på något intressant, då brukar jag hindra dom i kopplet tills dom självmant tittar på mig, utan att jag gör något ljud ifrån mig, och när vi får ögonkontakt så släpper jag efter i kopplet och dom får beröm genom att få lukta. En bra kontaktövning.

Där va lite tankar om detta. Det finns mängder av sådana situationer så jag kommer säkert skriva om detta ämne igen. Hoppas det inte blev allt för långtråkigt att läsa.

Jakt och aktiviteter!

På Tisdag så ska jag och Darling ( http://www.juniloveer.blogspot.se/ ) förhoppningsvis gå på en föreläsning som heter Hundens Tankar och Språk med etologen Per Jensen. Ska bli väldigt intressant och höra vad han har att säga!
 .
Diablo (Schäfer) är nu mera förvisad till 15 meter spårlina på promenaderna. Det är ju koppeltvång nu, men minns jag inte helt galet så får du ha hunden lös om du anser att du har såpass koll på hunden att det inte jagar.
Navajo (Finsk Lapphund) skiter fullständigt i vilt, det rör honom inte i ryggen, så han går löst hela tiden.
Diablo, å andra sidan, sätter gärna efter, t.ex ett rådjur om vi skulle överraska det bakom ett krön. Är jag då inte på hugget och bryter honom så så är han borta en stund.
Men jag har märkt att Diablo har inte en chans emot rådjuret, han kommer aldrig ikapp och det känns ju tryckt.
Men hur som helst så är det ju oförlåtligt, jag har ju ett ansvar att se till så han aldrig får chansen att jaga, där av spårlinan. Han har 15 meter att röra på sig åt alla håll plus att är det vilt på G så kan jag bryta honom på avstånd i rätt tid. Jag kan på 15 meters håll lägga fokus på mig igen, Diablo släpper rådjuret och när han tittar och går mot mig, får han rikligt med beröm.

Detta har visat sig vara väldigt effektivt. Nu vädrar han vilt, skiter i det, tittar på mig och börjar nosa i backen istället. Och det som känns riktigt bra är att han söker kontakt med mig innan han börjar göra något. Lite som att han vill ha min tillåtelse först, och det tycker jag är väldigt bra och framförallt viktigt.

Jag och min syster var ute på en promenad härom dagen. Min syster är näst intill höggravid så promenaden gick inte i något högt tempo plus att det blev många raster.
Detta lugna tempo gjorde hundarna väldigt avslappnade och dom lunkade fint och sakta jämte oss.
Men för att aktivera dom lite så hittade vi på lite saksök.
Vi platsade hundarna, min syster passade dom och jag gick ut några hundra meter, med en tennisboll, släppte den och runt ut till hundarna igen.

Först ut va Navajo. Han är riktigt duktig på detta så jag gjorde det riktigt svårt för honom (många vinklar)
Han sprang som en blådåre i skogen och spårade. Efter en stund så kom han ut utan bollen. Jag skickar in honom i skogen igen och en halv minut efter så släpper jag in Diablo också. Dom far runt så det skakar i träden, riktigt härligt att se, och efter en stund kommer Navajo med bollen, helt slut.

Sen la vi en omgång åt syrrans Rottis hane. Han är som en fjolårs kalv på grönbete när han ger sig iväg. Riktigt skön är han, sprudlar av glädje.
Syrrans Amstaff/Rottis tik har en jävla motor, så när hon gav sig i väg efter tennisbollen så yrde gräset bakom henne. Båda två hittar bollen väldigt fort.

Sen kommer vi in på Diablo!!
Har syrrans Amstaff/Rottis motor så är hon lugn jämfört med Diablo. Han står på bakbenen, bunden i en björk som böjer sig, och ylar och "skriker". Och varje gång jag släpper på honom så tänker jag att det är sista gången jag ser honom, han kommer springa till världens ände. Men jag har fel. Han kommer ALLTID ut med bollen, alltid själaglad!

Från vänster: Navajo (Finsk Lapphund) Shiira (Amstaff/Rottis) Diazel (Rottis) Diablo (Schäfer)

Skönt det känns att efter ca 2 månader utan internet (lika med inget bloggande) så får jag äntligen iväg ett litet inlägg! Kommer snart ett till, garanterat!